Att alltid längta efter något annat och att njuta av att slippa

Nu var de två första åren på läkarprogrammet äntligen över. Nu blev det inte längre bara teori utan även praktik! Yey!
Hur skönt skulle inte det bli och hur bra såg inte schemat ut för de kommande året som utgjordes av internmedicin? Det var upplagt så att vi hade 3 veckor blandad teori följt av 3 veckors praktik. Man var alltså placerad på en avdelning alternativt en specialitet 3 veckor åt gången. Visst låter det bra?
Men, ja det kommer ett men, den första veckan var alltid spännande. Jag gick dit full med energi och tyckte att det var så spännande att vara ute i verkligheten. Vecka två landade jag och blev bekväm och vecka tre gjorde jag inget annat än längtade efter att sitta på föreläsning och slippa försöka få ihop en epikris eller remiss. Jag var inte ensam om att känna så, mina kursare kände precis samma sak. Samma visa blev det på teoriblocket. Första veckan var superspännande och vecka tre ville man bara bort och ha praktik igen. Vårdcentralsplaceringen blev en liten räddning ur detta ekorrhjul av att längta till något annat. På vårdcentralen fick jag träffa många patienter och jag slapp epikriser och annat pappersarbete. Administrationen skötes av läkaren jag gick med. Hur perfekt var inte det?

Är det någon läkarstudent som läser detta och befinner sig på intermedicin- njut! Tiden kommer där ni måste sköta administration även på vårdcentralsplaceringen. Njut av att vara "nya" studenter!

Ha det!

//Charlotte

Omstart med termin ett!

Så är höstens studenthandledning igång! 

På Sjöstadsdoktorn börjar vi om med termin-ett-studenter och får återigen påminna oss om hur det kan upplevas att vara ute på sin allra första praktikdag. Det är spännande att försöka lära känna varandra. De flesta studenter har olika bakgrund, några kommer direkt från gymnasiet, andra har studerat annat eller arbetat förut. Egna erfarenheter från primärvård eller sjukvård i stort skiftar.

Med de två grupper av studenter som varit här i veckan var det extra speciellt eftersom de inte hade hunnit ha något CeFAM-seminarium än och således var alldeles färska i verksamheten. 

Jag kan tänka mig att det blev många intryck att smälta. Vi hann prata en hel del om den patientcentrerade 
konsultationens grunder, vi berörde undersökningstekniker, berättade om akutresurser, om hur 
en vårdcentral fungerar, om hur en arbetsdag ser ut, om provtagning, om vikten av kontinuitet, vikten av att ha patientens autonomi i centrum, om lyssnandet och bekräftandet. Vi träffade massor av patienter 
i olika åldrar med skilda åkommor och besvär, tränade att lyssna på hjärtan och lungor och vi bad om studenternas reflektioner efter varje patientmöte. 

Om jag hade varit student skulle jag ha känt mig ganska mör efter dagen, men förhoppningsvis också glad och förväntansfull inför de kommande vårdcentralsdagarna. 

Vi vet ju sedan tidigare att när termin fyra börjar närma sig sitt slut kommer studenterna att ha 
tillägnat sig grunderna i konsultationskonsten och känna sig bra mycket varmare i kläderna. 

Det blir roligt att följa med på den resan!

Ofrivillig filmstjärna

Vi är nu på termin 3-4.
Med de första något jobbiga patientmötena på vårdcentral avklarade var jag inte längre helt obekväm med att prata med patienterna. Jag kunde ännu inte mycket sjukdomsnyttigt vid den här tiden så min del av patientsamtalet vat fokuserat på anamnesen, Varför var patienten där?
      Livet kändes ganska bra. Jag kom in i rytmen och pratade med patienterna relativt obehindrat men, ja det kommer ett MEN, det skulle ändras. Framemot slutet på vårdcentralsplaceringen kom det plötsligt fram en filmkamera. Jag skulle bli filmad. Jag skulle bli filmad under anamnestagning. Jag skulle bli tvungen att föreviga mig själv på film där jag demonstrerade de kunskaper jag hittills hade anammat angående patientkonsultation. Jag skulle bli tvungen att höra min egen röst, se mig själv på film iförd en för stor "doktorspyjamas" och jag skulle behöva se alla de nervösa och troligtvis omedvetna rörelser jag gör. Nu skulle min taktik om att sitta helt stilla från de första terminerna inte längre fungera. Ni kan ana min rena panik eller hur?
     Ännu värre blev det när jag insåg att mina kurskamrater som var på samma vårdcentral också skulle få se min filmstjärnedebut. Vi skulle nämligen få se varandras inspelade samtal och ge varandra feedback tillsammans med vår handledare. Det var bara att ta ett djupt andetag och genomföra det. Att sedan se på sig själv var pinsamt, jag ljuger om jag säger annat men, ja det kommer ännu ett MEN, det var betydligt mer lärorikt än vad någonsin hade kunnat ana. Att få se svart på vitt (fast i färg förstås) vad jag visar med mitt kroppsspråk, att inse att jag sa en del saker jag inte insåg under själva samtalet, att jag rör på mig mer än jag förstår.
      Mitt första inspelade samtal var vetkligen ingen 10-poängare men det är nog inte meningen att det ska vara det heller. Patientkonsultation är något som man aldrig kommer att sluta öva på, åtminstone är det vad jag hoppas på. Läkaryrket/läkarkonsten är en pågående lärandeprocess utan slut och det kommer alltid finnas mer att lära. Jag tror att varje läkare, oavsett ålder, specialitet skulle dra nytta av att filma en patientkonsultation med jämna mellanrum och ha någon att diskutera samtalet med.

Hej så länge

Om...jag...bara...sitter...helt...stilla

Vinter/tidig vår 2009, första terminen på läkarprogrammet. Första dagen på vårdcentral. Första dagen iklädd "doktorkläder". Ni kanske kan tänka er vad jag kände?
      Vad i hela fridens namn gjorde jag där? Vilken plats hade jag inne i ett undersökningsrum tillsammans med en läkare och en patient? Jag som nyss börjat lära mig om cellen!
Snälla...bry...er...inte...om...att...jag...är...här. För...guds...skull...fråga...mig...INGET! Om...jag...bara...sitter...helt...stilla...kanske...jag...smälter...in...i...väggen.
    Visst, hade jag fått en fråga om cellen så hade jag på den tiden haft stor möjlighet att hålla en fin utläggning om golgiapparaten eller mitokondrier men får man en fråga om cellen? Knappast. Istället kommer det självklart frågor om hur det är att gå på läkarprogrammet. Hur skulle jag kunna svara på det när jag bara kunnat titulera mig läkarstudent några veckor? Jag hade ju 5,5 år minus några veckor tills jag kanske kan ge ett bra svar på den frågan. Men med ett försiktigt leende svarade jag artigt att det var spännande och tackade sedan ödmjukt att jag fick sitta med under besöket.

Vad kände jag då när jag lämnade vårdcentralen efter min första praktikdag? Hade jag lärt mig något?
Ärligt- det tog några år innan jag faktiskt kunde svara på den frågan. Men ja- det gjorde jag. Det gjorde jag verkligen:)

Mer om hur och vad kommer senare.

Hej så länge!
// Charlotte

LKC School of Medicine i Singapore

En första rapport från Singapore

Att under en termin få vara gästprofessor och lärare vid ett universitet i Singapore – på många sätt Asiens centrum – skapar fantastiska möjligheter till just mitt livslånga lärande.  

Under 2013 nominerades jag av KI och fick så småningom ett stipendium från SINT (se stint.se) för att verka vid Lee Kong Chian (LKC) School of Medicine som är en del av Nanyang Technological University (NTU) – ett av de två stora universiteten här med mer än 30 tusen studenter. Läkarprogrammet vid NTU är nytt och startade för endast 2 år sedan, i ett nära samarbete med Imperial College i London och flera av mina medarbetare kommer därför därifrån.

Omställningen som kräva när man flyttar hit var och är större än vad jag hann fundera över innan jag åkte. Både yrkesmässigt och privat, känslomässigt och intellektuellt, praktiskt och teoretiskt – listan kan göras lång och den blir tydlig först när man inser att det inte handlar är en konferens eller resa, utan något helt annat...

Här några första intryck och reflektioner:
– Studenterna är unga och väldigt homogena på många sätt. Dom får sin vita rock under en ceremoni redan första veckan. Glädjen och engagemanget går inte att ta miste på i bilden nedan från ´the white coat cermony´ som man rapporterade om på TV samma kväll.

– Den internationella samverkan är omfattande och medarbetare från andra länder, Sverige eller KI finns nästan överallt. Rektorn vid NTU, Bertil Andersson, kommer från Linköpings Universitet, och jag träffade honom och flera andra från Sverige redan första veckan.

– Satsningen på IT är omfattande och sker på bred front med en till synes obegränsad ekonomi.

– Och så klimatet förstås, vanligen över 30 med en relativ värme motsvarande ytterligare 6-7 grader om man tar hänsyn till luftfuktigheten. Men det går faktiskt bra att hantera ...

Jag återkommer snart med fler intryck och reflektioner.

En andra rapport från Singapore

– Pedagogiken här bygger nästan genomgående på det omvända klassrummet (flipped classroom) och teambaserat lärande (TBL). Inför en TBL-dag som man vanligen har 2 gånger per vecka så förbereder sig studenterna en halv till en dag innan med instudering på egen hand eller med sin grupp. Digitalt material finns i förväg, främst som text (i Powerpoint eller pdf-fil) eller som video i form av föreläsning med Powerpoint. Modellen ger mer tid och utrymme i klassrummet för t.ex. laborativt arbete som bilden visar.

Fördelarna är bland annat att studenterna kan lära sig i sin egen takt, de hela tiden har tillgång till materialet och kan upprepa en föreläsning så ofta de vill, och att det blir tid för ett fördjupat arbete i samverkan med sina lärare. Funktionen som lärare blir främst att vara ämnesexpert, att svara på frågor och ha kortare dragningar. Under en TBL-dag har en lärare ansvar enbart för processen (facilitator) utan att ha särskild ämneskunskap, och två till tre lärare är på plats som ämnesexperter under delar av dagen.  

– Pedagogiken får ett bra genomslag inte minst genom det stora satsningen på IT. Och mina funderingar går kring hur man ska kunna genomföra något liknande på KI med lite mer begränsade resurser. 

– Sen något kort om arkitekturen. Bilden visar den gamla och nya byggnaden, och man får säga att dom smälter bra ihop. Det nya huset blir nästan på ett magiskt sätt osynligt, och jag undrar nästan om huset påverkar undervisningen. Hela stan är fylld av ganska häftig arkitektur, och det visar jag mer prov på i nästa rapport. 

Fortsatt rapport från Singapore

 – Primärvården är under snabb utveckling, liksom egentligen hela sjukvårdssystemet, och utförs i försat hand av ett stort antal enskilda och privata allmänläkare (GP). Här betalar men en lite högre avgift än vid de närmare 20 större ”polyclinics” som är öppna för alla till en kostnad i nivå med Svensk primärvård. Under en vecka är undervisningen på termin 1 förlagd vid Bukit Batok Polyclinic som ses på bilden. Den kan jämföras med en av våra större vårdcentraler med närakut.

– Jag medverkade som ”co-teacher” under den veckan och höll bl.a. ett seminarium om primärvård och allmänmedicin i ett brett perspektiv. Man diskuterar här just nu behovet av ”listning” och en bättre möjlighet att få träffa samma läkare eller annan vårdgivare utan tvingas att gå till en privat verksamhet mot en högre avgift. Undervisningen är förlagd bara till en av poliklinikerna genom ett särskilt avtal. En tillräcklig ersättningen är även här en viktig förutsättning för att ta emot studenter. Alla har en mycket tung klinisk verksamhet med ofta mer än 30 patienter per dag som allmänläkare.

– Sen några tankar om staden och landet i stort. Och jag hittade en bild i kameran som sammanfattar Singapore på ett bra sätt. Bilden är från Formel 1-loppet härmom veckan, som hålls här varje år mitt i stan. 

I bakgrunden ser man Marina Bay Sands, ett gigantiskt hotell med ett båtformat park- och poolområde byggt på taket. Med andra ord – här kör man med full fart framåt och allt är möjligt.  

Höst

Höst är nystart. Kanske framför allt efter en sådan här sommar när man fått möjlighet att lagra in så mycket solsken. På Sjöstadsdoktorn har vi just sett över terminens alla veckor så att vi kommer att vara tillräckligt många på plats. En hel del förändringar på mottagningen är på gång, bland annat kommer vi snart ha en egen provtagningsenhet. Det blir spännande. En kick-off-dag är inplanerad med tema bokprat.

Jag ser fram emot alla veckor med vardagligt arbete. Alla patientmöten, alla samtal, alla kluriga, svårlösta situationer ("i problemet ligger lösningen"), allt teamarbete där alla gör sitt bästa. Att känna sig stolt över kollegor och medarbetare.

Även planeringen för våra nya termin-ett-studenter är i hamn. Seminarier inbokade och handledare utvalda. Vi är nog lika förväntansfulla och nyfikna som studenterna. Av erfarenhet vet jag att vi aldrig riktigt hinner det vi tänkt, livet kommer liksom emellan. Men med en från början noggrann planering brukar det bli rätt bra ändå. Så kan vi förhoppningsvis förmedla arbetsglädje och bland mycket annat visa på vikten av att kombinera lugn och lyssnande med saklig faktakunskap.

 

Välkomna snart!

 

Spännande att få inleda samtalet på lärandebloggen!

Så här inför sommaren startar jag med ett litet längre inlägg och ber sedan att få återkomma när våra verksamheter är i full gång igen, sådär i slutet av augusti.

 Jag är till vardags allmänläkare på en vårdcentral i Stockholm, Sjöstadsdoktorn. Vi, två kollegor och jag, öppnade den mottagningen för ett par år sedan och driver verksamheten i egen regi. Vi trivs oerhört bra med att kunna påverka vårt arbetssätt och att på allvar kunna arbeta utifrån allmänmedicinska grundvärderingar (som patientcentrering, kontinuitet och helhetssyn).

Jag hoppas att lärandebloggen ska bidra till en känsla av att vi har närmare kontakt med varandra - studenter, handledare och lärare, och att vi får mer insyn i varandras vardag. Mycket viktigt arbete pågår i det tysta runt om på våra vårdcentraler.

Om att byta perspektiv

Nyligen hade vi på Sjöstadsdoktorn ett par konferensdagar för alla medarbetare på mottagningen. Temat var kommunikation – ett givet ämne att fördjupa sig i och reflektera över om man är intresserad av att analysera hur verksamheten fungerar.

En av uppgifterna var att för en stund byta perspektiv, försöka leva sig in i patientens situation. Hur upplever patienten kontakten med oss? Vilka ingångar har hen för att nå oss? Vad kan ha föranlett besöket och vilka funderingar, vilka känslor har beslutet att boka tid inneburit? Hur känns det att sitta i väntrummet? Vad för slags tankar kan man ha på väg till laboratoriet? Hur upplevs mötet med läkaren eller sköterskan och i vilket sinnestillstånd lämnar patienten vårdcentralen?

Vi måste då och då påminna oss om att det lika gärna kunde ha varit vi som fattat beslutet att ringa för att boka en läkartid. Det är lätt att bli hemmablind. För oss är vårdcentralen vardag och värme. Vi känner dess skrymslen och vrår, vi vet hur dess rytm pulserar under dagen och är själva en del av dess blodomlopp. Vi har vant oss att hantera det oförutsägbara, vi vet att dagarna är sig lika för att de inte är sig lika. Vi kan vara pressade av många uppgifter men är i grunden bekväma i våra yrkesroller och glada i vårt arbete. Men – det som är vant och tryggt för oss kan kännas främmande och skrämmande för våra patienter. Helt andra känslor kan rymmas inom den som söker för ett oroande symtom; ängslan, bävan, skam, nervositet, ilska, hopp – varje sinnesstämning för sig eller allt sammanblandat. Detta måste vi vara öppna inför och anpassa vår verksamhet efter. Att alltid vara vänlig och respektfull är viktigt, att alltid bjuda in till ett samtal om det som patienten bär inom sig och med sig till besöket (inte alla vill prata om det, men en möjlighet skall finnas). Även vid den rent praktiska organisationen av vårdcentralens verksamhet är det viktigt att komma ihåg detta, allt för att underlätta kommunikation.

Varför skriver jag om det här på en lärandeblogg? Jo, troligen för att jag och mina kollegor nu mentalt börjar förbereda oss på att ta emot en ny grupp termin-1-studenter till hösten, efter att just ha tagit farväl av våra termin-4-studenter. Kanske finns det något att lära sig om detta med att byta perspektiv även när det handlar om att välkomna nya studenter på vårdcentralen. Vad för slags tankar och känslor bär ni med er när ni kommer till oss första dagen? Vilka förhoppningar och förväntningar? Jag kan tänka mig att några av ingredienserna är nyfikenhet, glädje och lust att lära. Kanske finns också inslag av spänning och nervositet. ”Vad förväntas av mig som student?”, ”Hur fungerar en vårdcentral?”, ”Kommer jag att bli bra bemött?”, ”Vad är det jag ska lära mig?”

Allt det här är viktigt att vi får ventilera tillsammans. Om ni vill. Välkomna och väl mötta efter sommaren!