söndag 29 november 2015

Utveckling, paralleller



Den här terminen är det en av våra ST-läkare som haft den tätaste kontakten med studenterna. Vi andra har förstås också varit engagerade mer eller mindre med sit-ins, status-övningar, samtal och reflektioner.

Termin-tre-studenterna präglas ännu av sin entusiasm och gör framsteg i konsultationskunskap och -praktik. 

Hur blir det senare under utbildningen? Jag träffar regelbundet en del läkarstudenter på termin fem och sex i annat sammanhang. Mitt intryck är att de flesta där tycker det är roligt att komma ut på riktigt i kliniken men att det också känns osäkert (hur ska jag hinna lära mig allt?) och att handledningen inte alltid fungerar eller är trygg. 

Dessutom träffar jag som lärare varje termin under några dagar ST-läkare i allmänmedicin under en konsultationskurs. Hos dem finns glädjen och tryggheten i professionen.

Utvecklingen måste väl med nödvändighet gå litet hackigt. Man vill så gärna säga till de studenter som befinner sig i en osäker fas att det går över, det blir bättre.  Men det är den egna erfarenheten som lär. Som en student sade nu i veckan i en diskussion om hur man bibehåller sin empati – ”Man måste nog bara inse att det kommer att finnas situationer är jobbiga och finna sig i att det känns så just då, och tänka att man kommer igenom det”.


Det har varit fint att blogga litet om studenthandledning under några terminer, tack för det. Från nästa termin lämnar jag med varm hand bloggstafettpinnen till nästa hågade handledare!

torsdag 28 maj 2015

Livsstilsfaktorer och utvärderingar

Studenternas uppgift att intervjua patienter med nedsatt rörelseförmåga och hypertoni eller diabetes,  om vilken roll motion haft i deras behandling föll väl ut. Studenterna beskriver nyanserade samtal, där både ambivalens och beslutsamhet funnits med hos patienterna och där ingen förändring skett förrän patienterna själv varit redo och hittat motivationen. Och hur det kan gå upp och ner i perioder. Exempelvis fick de tala med en diabetiker som efter en cancerbehandling blev trött och nedstämd och inte hade möjlighet att promenera och spela boule som han brukar. HbA1C skenade iväg och allt kändes ganska mörkt. Men av flera skäl började livsglädjen komma tillbaka och det blev plötsligt härligt med promenader igen, patienten kände sig starkare (och HbA1C sjönk). Vi hade också under dessa dagar en konsultation som gav prov på hur svårt det kan vara.Där var min uppgift att hitta ett respektfullt, nyfiket sätt att få tillstånd en diskussion kring livsstilsfaktorer, men det blev mer ett obehagligt förhör. Jag och studenten fick tillfälle att fundera – vad gick fel? Hur kan man reparera och göra om till nästa möte? För det går! Som allmänläkare har vi kontinuiteten till hjälp.


Att utvärdera terminen tillsammans var bra också. Vi handledare fick med oss en del synpunkter, exempelvis att det kan gå litet fort ibland med status. Det ska vi tänka på till nästa termin, att ge studenten mer tid hjärt-auskultation under ett patientmöte och inte behöva göra fler delar ur status även om vi handledare gör det. Tack. Och tack för terminen!

lördag 18 april 2015

Reflektioner

Termin två, dag tre över. 

Tiden går fort. Men tiden just de här dagarna flöt stundtals litet långsamt fram. Äntligen! 

Tidigare under vintern och våren har studenthandledningen präglats av samtidigt turbo-tempo på mottagningen. Vi har gjort vårt bästa för att få studenterna och patienterna att känna att vi har all tid i världen för eftertanke, funderingar och stillsamma överväganden men det har inte riktigt varit så. Det har fungerat bra ändå och varit roligt som alltid – MEN vad skönt med ett par dagar där reflektioner efter patientmötena hinns med! Där finns mycket att upptäcka och lära. 

Jag imponeras av den förmåga till snabb kunskapsinhämtning om konsultationens faser som studenterna har och det mod de visar att använda kunskaperna i praktiken. Redan termin två.

Videoinspelningarnas värde har blivit tydligt återigen. Det är fint att få vara med om när studenterna själva kan se och reflektera över vad som var bra i konsultationen och fundera på viktiga saker som hur man kan tona in en patient, hur man ibland kan gå litet utanför läroboken och ändå få ihop mötet till sist eller få syn på att man får mer information med öppna än med ledande frågor.

Frågan är om vi hann reflektera tillräckligt över några av våra svåra möten de här dagarna.  Vad finns kvar för reaktioner och känslor efter dessa? Funderingar? Jag måste komma ihåg att ta upp det igen när vi ses nästa gång!