söndag 19 oktober 2014
Att alltid längta efter något annat och att njuta av att slippa
Nu var de två första åren på läkarprogrammet äntligen över. Nu blev det inte längre bara teori utan även praktik! Yey!
Hur skönt skulle inte det bli och hur bra såg inte schemat ut för de kommande året som utgjordes av internmedicin? Det var upplagt så att vi hade 3 veckor blandad teori följt av 3 veckors praktik. Man var alltså placerad på en avdelning alternativt en specialitet 3 veckor åt gången. Visst låter det bra?
Men, ja det kommer ett men, den första veckan var alltid spännande. Jag gick dit full med energi och tyckte att det var så spännande att vara ute i verkligheten. Vecka två landade jag och blev bekväm och vecka tre gjorde jag inget annat än längtade efter att sitta på föreläsning och slippa försöka få ihop en epikris eller remiss. Jag var inte ensam om att känna så, mina kursare kände precis samma sak. Samma visa blev det på teoriblocket. Första veckan var superspännande och vecka tre ville man bara bort och ha praktik igen. Vårdcentralsplaceringen blev en liten räddning ur detta ekorrhjul av att längta till något annat. På vårdcentralen fick jag träffa många patienter och jag slapp epikriser och annat pappersarbete. Administrationen skötes av läkaren jag gick med. Hur perfekt var inte det?
Är det någon läkarstudent som läser detta och befinner sig på intermedicin- njut! Tiden kommer där ni måste sköta administration även på vårdcentralsplaceringen. Njut av att vara "nya" studenter!
Ha det!
//Charlotte
onsdag 15 oktober 2014
Omstart med termin ett!
Så är höstens studenthandledning igång!
På Sjöstadsdoktorn börjar vi om med termin-ett-studenter och får återigen påminna oss om hur det kan upplevas att vara ute på sin allra första praktikdag. Det är spännande att försöka lära känna varandra. De flesta studenter har olika bakgrund, några kommer direkt från gymnasiet, andra har studerat annat eller arbetat förut. Egna erfarenheter från primärvård eller sjukvård i stort skiftar.
Med de två grupper av studenter som varit här i veckan var det extra speciellt eftersom de inte hade hunnit ha något CeFAM-seminarium än och således var alldeles färska i verksamheten.
Jag kan tänka mig att det blev många intryck att smälta. Vi hann prata en hel del om den patientcentrerade
konsultationens grunder, vi berörde undersökningstekniker, berättade om akutresurser, om hur
en vårdcentral fungerar, om hur en arbetsdag ser ut, om provtagning, om vikten av kontinuitet, vikten av att ha patientens autonomi i centrum, om lyssnandet och bekräftandet. Vi träffade massor av patienter
i olika åldrar med skilda åkommor och besvär, tränade att lyssna på hjärtan och lungor och vi bad om studenternas reflektioner efter varje patientmöte.
Om jag hade varit student skulle jag ha känt mig ganska mör efter dagen, men förhoppningsvis också glad och förväntansfull inför de kommande vårdcentralsdagarna.
Vi vet ju sedan tidigare att när termin fyra börjar närma sig sitt slut kommer studenterna att ha
tillägnat sig grunderna i konsultationskonsten och känna sig bra mycket varmare i kläderna.
Det blir roligt att följa med på den resan!
På Sjöstadsdoktorn börjar vi om med termin-ett-studenter och får återigen påminna oss om hur det kan upplevas att vara ute på sin allra första praktikdag. Det är spännande att försöka lära känna varandra. De flesta studenter har olika bakgrund, några kommer direkt från gymnasiet, andra har studerat annat eller arbetat förut. Egna erfarenheter från primärvård eller sjukvård i stort skiftar.
Med de två grupper av studenter som varit här i veckan var det extra speciellt eftersom de inte hade hunnit ha något CeFAM-seminarium än och således var alldeles färska i verksamheten.
Jag kan tänka mig att det blev många intryck att smälta. Vi hann prata en hel del om den patientcentrerade
konsultationens grunder, vi berörde undersökningstekniker, berättade om akutresurser, om hur
en vårdcentral fungerar, om hur en arbetsdag ser ut, om provtagning, om vikten av kontinuitet, vikten av att ha patientens autonomi i centrum, om lyssnandet och bekräftandet. Vi träffade massor av patienter
i olika åldrar med skilda åkommor och besvär, tränade att lyssna på hjärtan och lungor och vi bad om studenternas reflektioner efter varje patientmöte.
Om jag hade varit student skulle jag ha känt mig ganska mör efter dagen, men förhoppningsvis också glad och förväntansfull inför de kommande vårdcentralsdagarna.
Vi vet ju sedan tidigare att när termin fyra börjar närma sig sitt slut kommer studenterna att ha
tillägnat sig grunderna i konsultationskonsten och känna sig bra mycket varmare i kläderna.
Det blir roligt att följa med på den resan!
lördag 11 oktober 2014
Ofrivillig filmstjärna
Vi är nu på termin 3-4.
Med de första något jobbiga patientmötena på vårdcentral avklarade var jag inte längre helt obekväm med att prata med patienterna. Jag kunde ännu inte mycket sjukdomsnyttigt vid den här tiden så min del av patientsamtalet vat fokuserat på anamnesen, Varför var patienten där?
Livet kändes ganska bra. Jag kom in i rytmen och pratade med patienterna relativt obehindrat men, ja det kommer ett MEN, det skulle ändras. Framemot slutet på vårdcentralsplaceringen kom det plötsligt fram en filmkamera. Jag skulle bli filmad. Jag skulle bli filmad under anamnestagning. Jag skulle bli tvungen att föreviga mig själv på film där jag demonstrerade de kunskaper jag hittills hade anammat angående patientkonsultation. Jag skulle bli tvungen att höra min egen röst, se mig själv på film iförd en för stor "doktorspyjamas" och jag skulle behöva se alla de nervösa och troligtvis omedvetna rörelser jag gör. Nu skulle min taktik om att sitta helt stilla från de första terminerna inte längre fungera. Ni kan ana min rena panik eller hur?
Ännu värre blev det när jag insåg att mina kurskamrater som var på samma vårdcentral också skulle få se min filmstjärnedebut. Vi skulle nämligen få se varandras inspelade samtal och ge varandra feedback tillsammans med vår handledare. Det var bara att ta ett djupt andetag och genomföra det. Att sedan se på sig själv var pinsamt, jag ljuger om jag säger annat men, ja det kommer ännu ett MEN, det var betydligt mer lärorikt än vad någonsin hade kunnat ana. Att få se svart på vitt (fast i färg förstås) vad jag visar med mitt kroppsspråk, att inse att jag sa en del saker jag inte insåg under själva samtalet, att jag rör på mig mer än jag förstår.
Mitt första inspelade samtal var vetkligen ingen 10-poängare men det är nog inte meningen att det ska vara det heller. Patientkonsultation är något som man aldrig kommer att sluta öva på, åtminstone är det vad jag hoppas på. Läkaryrket/läkarkonsten är en pågående lärandeprocess utan slut och det kommer alltid finnas mer att lära. Jag tror att varje läkare, oavsett ålder, specialitet skulle dra nytta av att filma en patientkonsultation med jämna mellanrum och ha någon att diskutera samtalet med.
Hej så länge
Med de första något jobbiga patientmötena på vårdcentral avklarade var jag inte längre helt obekväm med att prata med patienterna. Jag kunde ännu inte mycket sjukdomsnyttigt vid den här tiden så min del av patientsamtalet vat fokuserat på anamnesen, Varför var patienten där?
Livet kändes ganska bra. Jag kom in i rytmen och pratade med patienterna relativt obehindrat men, ja det kommer ett MEN, det skulle ändras. Framemot slutet på vårdcentralsplaceringen kom det plötsligt fram en filmkamera. Jag skulle bli filmad. Jag skulle bli filmad under anamnestagning. Jag skulle bli tvungen att föreviga mig själv på film där jag demonstrerade de kunskaper jag hittills hade anammat angående patientkonsultation. Jag skulle bli tvungen att höra min egen röst, se mig själv på film iförd en för stor "doktorspyjamas" och jag skulle behöva se alla de nervösa och troligtvis omedvetna rörelser jag gör. Nu skulle min taktik om att sitta helt stilla från de första terminerna inte längre fungera. Ni kan ana min rena panik eller hur?
Ännu värre blev det när jag insåg att mina kurskamrater som var på samma vårdcentral också skulle få se min filmstjärnedebut. Vi skulle nämligen få se varandras inspelade samtal och ge varandra feedback tillsammans med vår handledare. Det var bara att ta ett djupt andetag och genomföra det. Att sedan se på sig själv var pinsamt, jag ljuger om jag säger annat men, ja det kommer ännu ett MEN, det var betydligt mer lärorikt än vad någonsin hade kunnat ana. Att få se svart på vitt (fast i färg förstås) vad jag visar med mitt kroppsspråk, att inse att jag sa en del saker jag inte insåg under själva samtalet, att jag rör på mig mer än jag förstår.
Mitt första inspelade samtal var vetkligen ingen 10-poängare men det är nog inte meningen att det ska vara det heller. Patientkonsultation är något som man aldrig kommer att sluta öva på, åtminstone är det vad jag hoppas på. Läkaryrket/läkarkonsten är en pågående lärandeprocess utan slut och det kommer alltid finnas mer att lära. Jag tror att varje läkare, oavsett ålder, specialitet skulle dra nytta av att filma en patientkonsultation med jämna mellanrum och ha någon att diskutera samtalet med.
Hej så länge
söndag 5 oktober 2014
Om...jag...bara...sitter...helt...stilla
Vinter/tidig vår 2009, första terminen på läkarprogrammet. Första dagen på vårdcentral. Första dagen iklädd "doktorkläder". Ni kanske kan tänka er vad jag kände?
Vad i hela fridens namn gjorde jag där? Vilken plats hade jag inne i ett undersökningsrum tillsammans med en läkare och en patient? Jag som nyss börjat lära mig om cellen!
Snälla...bry...er...inte...om...att...jag...är...här. För...guds...skull...fråga...mig...INGET! Om...jag...bara...sitter...helt...stilla...kanske...jag...smälter...in...i...väggen.
Visst, hade jag fått en fråga om cellen så hade jag på den tiden haft stor möjlighet att hålla en fin utläggning om golgiapparaten eller mitokondrier men får man en fråga om cellen? Knappast. Istället kommer det självklart frågor om hur det är att gå på läkarprogrammet. Hur skulle jag kunna svara på det när jag bara kunnat titulera mig läkarstudent några veckor? Jag hade ju 5,5 år minus några veckor tills jag kanske kan ge ett bra svar på den frågan. Men med ett försiktigt leende svarade jag artigt att det var spännande och tackade sedan ödmjukt att jag fick sitta med under besöket.
Vad kände jag då när jag lämnade vårdcentralen efter min första praktikdag? Hade jag lärt mig något?
Ärligt- det tog några år innan jag faktiskt kunde svara på den frågan. Men ja- det gjorde jag. Det gjorde jag verkligen:)
Mer om hur och vad kommer senare.
Hej så länge!
// Charlotte
Vad i hela fridens namn gjorde jag där? Vilken plats hade jag inne i ett undersökningsrum tillsammans med en läkare och en patient? Jag som nyss börjat lära mig om cellen!
Snälla...bry...er...inte...om...att...jag...är...här. För...guds...skull...fråga...mig...INGET! Om...jag...bara...sitter...helt...stilla...kanske...jag...smälter...in...i...väggen.
Visst, hade jag fått en fråga om cellen så hade jag på den tiden haft stor möjlighet att hålla en fin utläggning om golgiapparaten eller mitokondrier men får man en fråga om cellen? Knappast. Istället kommer det självklart frågor om hur det är att gå på läkarprogrammet. Hur skulle jag kunna svara på det när jag bara kunnat titulera mig läkarstudent några veckor? Jag hade ju 5,5 år minus några veckor tills jag kanske kan ge ett bra svar på den frågan. Men med ett försiktigt leende svarade jag artigt att det var spännande och tackade sedan ödmjukt att jag fick sitta med under besöket.
Vad kände jag då när jag lämnade vårdcentralen efter min första praktikdag? Hade jag lärt mig något?
Ärligt- det tog några år innan jag faktiskt kunde svara på den frågan. Men ja- det gjorde jag. Det gjorde jag verkligen:)
Mer om hur och vad kommer senare.
Hej så länge!
// Charlotte