Så här inför sommaren startar
jag med ett litet längre inlägg och ber sedan att få återkomma när våra
verksamheter är i full gång igen, sådär i slutet av augusti.
Jag är till
vardags allmänläkare på en vårdcentral i Stockholm, Sjöstadsdoktorn. Vi, två
kollegor och jag, öppnade den mottagningen för ett par år sedan och driver
verksamheten i egen regi. Vi trivs oerhört bra med att kunna påverka vårt
arbetssätt och att på allvar kunna arbeta utifrån allmänmedicinska
grundvärderingar (som patientcentrering, kontinuitet och helhetssyn).
Jag hoppas att lärandebloggen
ska bidra till en känsla av att vi har närmare kontakt med varandra -
studenter, handledare och lärare, och att vi får mer insyn i varandras vardag.
Mycket viktigt arbete pågår i det tysta runt om på våra vårdcentraler.
Om att byta perspektiv
Nyligen hade vi på
Sjöstadsdoktorn ett par konferensdagar för alla medarbetare på mottagningen.
Temat var kommunikation – ett givet ämne att fördjupa sig i och reflektera över
om man är intresserad av att analysera hur verksamheten fungerar.
En av uppgifterna var att för
en stund byta perspektiv, försöka leva sig in i patientens situation. Hur
upplever patienten kontakten med oss? Vilka ingångar har hen för att nå oss?
Vad kan ha föranlett besöket och vilka funderingar, vilka känslor har beslutet
att boka tid inneburit? Hur känns det att sitta i väntrummet? Vad för slags
tankar kan man ha på väg till laboratoriet? Hur upplevs mötet med läkaren eller
sköterskan och i vilket sinnestillstånd lämnar patienten vårdcentralen?
Vi måste då och då påminna oss
om att det lika gärna kunde ha varit vi som fattat beslutet att ringa för att
boka en läkartid. Det är lätt att bli hemmablind. För oss är vårdcentralen
vardag och värme. Vi känner dess skrymslen och vrår, vi vet hur dess rytm
pulserar under dagen och är själva en del av dess blodomlopp. Vi har vant oss
att hantera det oförutsägbara, vi vet att dagarna är sig lika för att de inte
är sig lika. Vi kan vara pressade av många uppgifter men är i grunden bekväma i
våra yrkesroller och glada i vårt arbete. Men – det som är vant och tryggt för
oss kan kännas främmande och skrämmande för våra patienter. Helt andra känslor
kan rymmas inom den som söker för ett oroande symtom; ängslan, bävan, skam,
nervositet, ilska, hopp – varje sinnesstämning för sig eller allt
sammanblandat. Detta måste vi vara öppna inför och anpassa vår verksamhet
efter. Att alltid vara vänlig och respektfull är viktigt, att alltid bjuda in
till ett samtal om det som patienten bär inom sig och med sig till besöket
(inte alla vill prata om det, men en möjlighet skall finnas). Även vid den rent
praktiska organisationen av vårdcentralens verksamhet är det viktigt att komma
ihåg detta, allt för att underlätta kommunikation.
Varför skriver jag om det här
på en lärandeblogg? Jo, troligen för att jag och mina kollegor nu mentalt
börjar förbereda oss på att ta emot en ny grupp termin-1-studenter till
hösten, efter att just ha tagit farväl av våra termin-4-studenter. Kanske finns
det något att lära sig om detta med att byta perspektiv även när det handlar om
att välkomna nya studenter på vårdcentralen. Vad för slags tankar och känslor
bär ni med er när ni kommer till oss första dagen? Vilka förhoppningar och
förväntningar? Jag kan tänka mig att några av ingredienserna är nyfikenhet,
glädje och lust att lära. Kanske finns också inslag av spänning och nervositet.
”Vad förväntas av mig som student?”, ”Hur fungerar en vårdcentral?”, ”Kommer
jag att bli bra bemött?”, ”Vad är det jag ska lära mig?”
Allt det här är viktigt att vi
får ventilera tillsammans. Om ni vill. Välkomna och väl mötta efter sommaren!